Det hårda livet som fotbollsproffs

Det kan låta som ett i-landsproblem, och är väl det i någon utsträckning också, men faktum är att det innebär en hel del press att vara professionell fotbollsspelare.

Ett av de mest kända exemplen är George Best, som avled 2005, blott 59 år gammal. Best hade alkoholproblem, och fortsatte dricka även efter att han genomgått en levertransplantation. Fem dagar före sin död lät Best tidningen News of the World publicera ett porträtt av honom i sjuksängen, med texten ”Dö inte som jag.”

Ingen kan dock ta ifrån Best hans elva framgångsrika säsonger i Manchester United under åren 1963 till 74. Därefter följde ett flertal klubbar runt om i världen, framför allt i Kina och USA. Här ser vi ett exempel på Bests bolltrolleri, från när han spelade för San José Earthquakes i USA vid 80-talets början.

Även om pressen på att prestera på planen får många fotbollspelare att börja dricka finns det andra som har det motsatta problemet: de kan inte hantera att vara ifrån fotbollen. Paul Gascoigne var en fotbollsspelare som led av detta, och som haft stora problem med att hantera frånvaron från fotbollsplanen.

Kanske var det Gascoignes psykiska hälsa som gjorde att han behövde fotbollen som distraktion. Han utvecklade tidigt ett spelberoende, blev manodepressiv, och led av bulimi och tvångssyndrom. Även om han hade alkoholproblem redan under sin karriär som fotbollsspelare blev dessa värre efter karriärens slut.